Ständigt på väg.

När slutar vi drömma ?
När slutar vi vara på väg på nya mål och äventyr.
Blir man någonsin nöjd och slår sig till ro och tänker att Nu är allt bra ?

Jag undrar det.

 Visst vore det skönt om man bara kunde landa och känna att här stannar jag.
Nu är allt bra och jag behöver inte kämpa för något annat.
Jag behöver inte slåss för att bli någon som jag inte är.
Jag behöver inte bevisa något utan kan bara vara.

Kanske skulle det bli trist.
Kanske skulle man redan efter ett par dagar sakna den ständiga resan.
Det där om att det inte är målet utan resan som är det som verkligen betyder något.
Är det så ?

Men visst vore det skönt ?

Jag tror att jag skulle finna mig själ sovandes under en krusbärsbuske. Eller... Nej, antagligen inte.

Tänker på Karin Boyes dikt i Rörelse:

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr

Det är vackert. Men lite skrämmande.

Jag gör som Pomelo och trivs under mitt maskrosblad.