Att flytta eller att fly.

Godmorgon.

Jag tänkte försöka återskapa vanan att skriva något varje dag. Jag vet redan nu att det inte kommer att gå speciellt bra utan att jag kommer falla tillbaka i att inte skriva vissa dagar. Redan nu vet jag till exempel att jag troligtvis inte kommer skriva en rad under helgen.

Vad som däremot kan ses som en liten push i rätt riktning är att i kväll börjar årets säsong av Let´s dance. Nej, det är inte speciellt bra, men det är ett program jag kanske skulle kunna ägna mig åt att recensera lite i brist på bonde söker fru.

Eller? Vad tänkte jag nu. Jag avstår nog det och avvaktar nästa säsong av bonde innan jag åter ger mig in i recensionsbranchen.

Min rubrik då ?

Jo, självklart tänker jag rasa lite över den gamla övervintrade stofilen som åter igen krupit fram under sin sten och förfasar sig över att allt inte är som det alltid har varit.

Att hermelinmantlarnas tid är förbi och att spiran och äpplet inte sitter klistrade i konungens hand.

Herman Lindqvist - Denna stofil bland stofiler. Han skriver en bok är tyst. Sedan föds en prinsessa. Då är det fel namn och helt fel sätt att bete sig. Sedan föds en prinsessa till. Då är det en svensk prinsessa i fel land.

Det enda jag ser som ett gemensamt fel i allt detta är Herman själv.

Jag älskar inte det nya prinsessnamnet men jag accepterar det. Jag kunde inte bry mig mindre om Madeleine befinner sig i USA eller inte. Det är ju ändå storasyster som är kronarvinge.

Jag säger inte att jag aldrig är en stofil och att jag kan ha svårt för förändringar. Men jämfört med denne Herman är jag en förändringsivrare av stora mått.

Och med denna lilla åsikt i debatten passar jag på att önska en god fredag och en god helg.

Så många tankar - så få ord.

Så kan väl mitt liv i symbios med bloggen sammanfattas för tillfället.

Det är inte så att jag varken har slut på tankar eller åsikter på något sätt. Nejdå, min hjärna går som vanligt på full fart och även om allt den producerar och släpper ifrån sig inte kan påstås hålla högsta kvalitet så finns det ändå en hel del som faktiskt absolut skulle duga att skriva om här.

Det är alltså inte hjärnan det är fel på.

Vad är det då som hållit mig borta från er, från den här delen av universum ?

Det är inte mer spännande än att det varit otroligt mycket jobb en period nu. Jag hade säkert hunnit ta fem minuter då och då och skriva något. Men när hjärnan är full med annat än nuet så blir nuet inte speciellt roligt utan det blir mest krystat.

Men vad har då hänt sedan senast ? Mer än att jag jobbat alltså ?

Jo. Tackar som frågar. Jag har eldat, städat, lagat mat, umgåtts, skällt, drömt och alltså jobbat. På det stora hela en ganska normal tillvaro alltså.

Men nu när jag äntligen tagit mig samman och bestämt mig för att ändå skriva något så tänkte jag passa på att ha en åsikt också. Och vad passar bättre i tiden än att ha en åsikt om Leonore.

Jag tycker i princip att det är ganska kul att man frångår de traditionella prinsessnamnen och faktiskt hittar namn som man gillar och som är lite annorlunda. Absolut inget som säger att man inte kan vara en utmärkt representant för kungahuset i framtiden utan att heta Carl, Johan, Dessire eller något annat kungligt.

Men ärligt talat. Leonore ? Jag vet inte riktigt. Det är klart att det inte är jag som skall styra. Men i mina öron låter det som en billig, sydamerikans flicksnärta. Och det är kanske inte det man vill förknippas med om man är prinsessa.

Men som sagt. Inte mitt val och jag kommer säkert att vänja mig även jag i framtiden.

För övrigt har jag överlevt ännu ett OS. Den här gången utan att se mer än en enda tävling. Och då blev det guld. Så förbannelsen som vilat över mig där Sverige alltid förlorar om jag tittar verkar ha brutits. I varje fall temporärt.

Men jag har alltså inte sett mycket. Inte ens sovit i soffan framför skidskytte. Det kan väl närmast förklaras med att vi för tillfället knappt har några kanaler på TV och eftersom mina licenspengar tydligen inte räcker för att finansiera något annat än operadramer i TV2 på fredagkvällarna så hamnade OS på en kanal som jag inte kunde titta på.
Egentligen är det lika bra för jag är ändå inte speciellt intresserad.

Det som egentligen slår mig mest är hur fort tiden går. Det är alltså över 4 årsedan det var OS förra gången. Vinter OS då alltså. Tiden rinner verkligen bara iväg och inte blir man yngre direkt.

Jag så igår ett program på TV (Mia på Grötö) där Marie Göranzon hävdar att hon äntligen vid 70års ålder  lärt sig tycka om sig själv fullt ut och njuta av att vara den hon är.

Då kan jag känna att det kanske är bra att tiden går fort så man snabbare hamnar i en situation där man ALLTID trivs med sig själv.

Å andra sidan får det gärna bli så innan sjuttio också, för ärligt talat vet jag ju inte ens om jag kommer leva då. Fast det kanske går att stå ut med sig själv även efter döden.

Nu blir det krångligt och djupt. Så det är bäst jag slutar. Jag skall försöka bättra mig. Jag skall försöka ta mig lite tid. För det känns faktiskt som att jag saknat det här. Nu när jag väl tar mig tid.

Jag lovar ingenting om när, men en sak lovar jag: Jag kommer tillbaka.

God torsdag.