Denna ständiga fråga. Det finns så mycket man egentligen inte vet något om. Saker som bara är och man vet egentligen inte hur och varför.
Till exempel den ständiga frågan: Vad skall jag bli när jag blir stor ?
Jag blir bara äldre och äldre, men fortfarande har jag ingen aning om vad jag egentligen vill bli. Ett steg hit, ett bananskal dit och så lite slump också och så sitter man och gör en sak som man är ganska duktig på, men som man inte vet om det verkligen är det man ville göra.
Att någon gång känna att man är precis där man vill vara och gör precis det man vill vid varje tidpunkt vore trevligt. Men antagligen hamnar man aldrig där. För det spelar ingen roll vem jag pratar med. Ingen vet faktiskt säkert vad de egentligen vill bli när de blir stora.
Det är lite tragiskt egentligen.
Man borde veta. Man borde ha ett mål och gå mot det målet och förhoppningsvis också hamna där. Det är klart att vägen dit kan vara både backig och gropig. Men om man är övertygad om destinationen och att det verkligen är dit man vill så kommer man förhoppningsvis dit, förr eller senare.
Detta är bara en sak.
Sedan är det alla dessa frågor om vem man egentligen är. Hur man aldrig kan vara riktigt sig själv för att man alltid måste anpassa sig. Bete sig på speciella sätt för att passa in, för att inte uppröra folk, för att inte sticka ut för mycket.
Det är lite samma sak här, fast egentligen mycket svårare. Att hitta en yrkesroll är väl en sak. Det kan vara jobbigt. Men att hitta sig själv. Det verkar vara omöjligt. Och precis som när det gäller jobbet så tar man ett litet steg åt ena hållet, ett litet åt andra hållet. Bygger upp en person som passar in rätt hyfsat på de flesta ställen men egentligen inte är helt och hållet man själv.
Ofta när jag uttryckt de här tankarna på olika ställen och i olika sällskap så får jag höra att det inte skall vara så. Att man måste vara sig själv och vara nöjd med sig själv. Sedan brukar jag få tips om olika kurser där man kan få hjälp att finna sig själv och våga vara den man är.
Men skall det verkligen behövas läggas tusentals kronor på att finna sig själv när man egentligen innerst inne är tämligen säker på vem man är, bara att det där borde vara tar över.
Sedan kan det ju faktiskt vara så att man hittar någon som man egentligen är, men inte är jättesugen på att verkligen vara. Jag vet att jag återkommer till den här tanken, men det är väl för att den rör sig i huvudet på mig. Här vet jag inte heller om jag är ensam i tanken, eller om det är precis som med yrken att folk inte riktigt vet. Men det är svårare att erkänna att man inte funnit sig själv än att man inte funnit sitt yrke, tror jag.
Nu blev det sådär djupt igen. Det är ju fredag och då borde man bara skriva muntra och glada saker och inte saker som är tänkvärda. Men det här var vad som kom ur fingrarna idag och då får man vara nöjd med det.
Skojade ju till det lite igår med bilden av en korsbefruktning av mig och Britney och man kan ju inte vara lika glättig som det. Glitter och glamour var tydligen förbehållet torsdagen denna vecka. Och vem vet, det kanske kommer lite fredagsglamour senare också när jag vaknat till liv och insett att det är vad som behövs för att väcka helgen till liv.
Och svaret på frågan i rubriken är väl såhär långt kommet att: Det gör man inte.
God fredag.
