Det värsta av värsta har hänt....

Nu kan det inte bli värre.

Läser i "skvallertidningen på nätet" att en man antastat en Lisebergskanin.

Det måste vara höjden av desperation.

God semester.

Men jag kan ju inte sluta sådär.....

Att sluta med att bara önska glad sommar och prata om semester känns ju väldigt fattigt. Så jag tänkte även rasa lite.

Igår läste jag i "skvallertidningen på nätet" om att det kommer någon ny dejtingsåpa på TV i höst. Tydligen skall man låta folk med olika funktionshinder dejta och efter protester så döps dessutom hela spektaklet om från de odejtbara, till de dejtbara.

Jag kan iofs tycka att Bonde söker fru kan uppvisa stora former av dysfunktionallitet, men att så uttalat göra en serie på detta sätt känns ändå ganska så makabert.

Nåja. Det är ju som det är och jag kan absolut välja bort den från mitt tittande.

Läser också i samma tidning om att Anna Wahlgren, häxa nummer 1, har, eller hade publicerat en pedofilnovell på sin hemsida.

Det känns ju jätteklipskt - NOT. Jag har iofs alltid avskydd den häxan, men hon gör ju inte saker bättre genom detta. Tydligen hade hon nu valt att plocka bort den, men bara att skriva och lägga upp den tyder på att hjärnan är minst lika förvriden som ansiktet.

Sedan dagens absoluta höjdpunkt nyhetsmässigt.

En vuxen man hade klämt in sig i barsitsen på en kundvagn och fick klippas loss av brandkåren.

Det ni, nu är det sommar och allt kan hända och rapporteras om i brist på riktiga nyheter.

Det blev inte så jätterasande det här heller. Men bättre än det förra inlägget som bara var solsken.

Adjö

Det går utför...

Men det går utför på ett bra sätt. Nu är det nedförsbacke till semestern några timmar kvar och sedan smäller det.

Jag har valt att sitta hemma och jobba idag vilket dessutom gjorde att jag kunde sova en timme längre men ändå börja jobba samma tid. Det är ju en bra inledning på semestrandet tänkte jag.

Nu är det ju så att semestern blir aldrig så bra som den är just nu. När hela ligger framför mig. När det fortfarande finns möjlighet till en månad med solsken varje dag. Glada barn och dagar då jag verkligen gör allt jag bestämt mig för att göra.

Träd skall fällas och ved skall huggas. Jag skall försöka komma igång och ta lite promenader, om inte varje dag så ändå regelbundet. Kanske skall jag även, för första gången, lyckas få någon gädda om jag nu tar mig tid att fiska.

Alla möjligheter finns alltså och det är det som är så skönt. När jag om en månad sitter och ser tillbaka så kommer jag antagligen tänka att - Jaha, så tog semestern slut utan att något egentligen blev gjort. Risken för det är tyvärr ganska stor, även om jag verkligen behöver fälla ett par träd för att ha ved även nästa vinter. Nu till vintern är det lugnt, men om jag inte fäller i år så hinner det inte torka till nästa vinter och då blir det kallt.

Men allt det där ligger framför mig och just nu finns som sagt alla möjligheter till att den här sommaren och semestern blir den bästa någonsin.

Och med detta så hoppas jag att även ni har, eller kommer att få en fantastisk sommar och semester. Jag skall försöka skriva något då och då, men antagligen blir det väldigt sporadiskt.

Men njut av sommaren, bada, sola, grillar och ta ett extra glas rosé. För innan vi vet ordet av så kommer snön igen.

God fredag, god sommar och god semester.

Sommarblogg....

Idag är det sommar. I varje fall känns det så när man tittar ut genom fönstret. Solen skiner, lite små moln seglar långsamt förbi på himmelen. En ljum sommarbris sveper genom trädkronorna och det är på det hela relativt behagligt.

Det är inte så varmt att man får tokslag, men inte heller kallt.

Rent krasst så är det faktiskt sommar på alla möjliga sätt. Dels så märks det på trafiken som helt plötsligt blivit en av mina favoritkompisar de senaste veckorna.

Dessutom märks det för att det är nästan dött här på kontoret. Visst, det finns folk i varje vrå och vinkel. Men det är lugnare. Tystare. Mer fridfullt.

Dessutom närmar sig semestern nu med stormsteg även för mig. Det är några timmar kvar och en dag och sedan så är det min tur också. Det skall bli fantastiskt skönt och välbehövligt.

Visst, senaste veckan har varit lugn, men innan dess tror jag det senast var lugnt i oktober eller nåt och då känns det extra välmotiverat att faktiskt få lite ledigt och pusta ut och andas.

Jag funderar lite på hur jag skall göra med bloggen under tiden. Det kan ju vara så att den borde ha stängt för semester också. Samtidigt så kan det ju mycket väl hända att jag tröttnar på att ligga på bryggan, sola, dricka kall pilsner och titta på fåglarna. Hoppa ned och svalka mig då och då. Grilla något till middag och bara njuta.

Jag kanske tröttnar på den lunken. Kanske hetsar jag upp mig på något och irriterar mig på något annat. Att då ha stängt bloggen vore ju dumt.

Då skulle jag bli tvungen att öppna igen och alla vet ju hur besvärligt det blir när man skall kalla in sommarledig personal och ha sig. Nu är det ju iofs inte mycket till personal på den här bloggen utan den gör samma saker som jag, vilket alltså innebär ligger på bryggan och lapar sol.

Det kanske regnar någon dag också förresten och när jag läst ut en bok kanske jag känner att jag själv vill skriva något.

Så nej.

Jag vågar inte stänga för sommaren. Istället tänker jag reservera mig och säga att bloggen håller öppet. Jag kommer inte vara speciellt flitig med att skriva något, men det kan mycket väl dyka upp små inlägg då och då. Kanske jag till och med postar någon liten bild på ett spegelblankt hav.

Så glöm inte bort mig i sommar. Jag finns där och tänker på er även om alla tankar inte kommer ut ur fingrarna.

Nu börjar ju inte semestern riktigt än, men jag tänkte att jag säger detta medan jag kommer ihåg så jag inte råkar glömma det och ni går och längtar ihjäl er.

God torsdag.

Att varulv eller inte varulv...

I morse stod jag i badrummet och tittade mig lite försynt i spegeln och konstaterade att ja, det är dags att trimma till skägget lite.

Sagt och gjort. Trimmern hade legat på laddning och jag plockar upp den för att sätta igång.

Död, inte ett ljud.

Kollar att sladden suttit i som den skall och jodå, det har den. Lampan på laddaren lyser och allt borde alltså vara precis som det skall.

Tar upp den igen. Trycker på knappen, skakar. Då brummar den till ungefär en kvarts sekund innan den tystnar igen. Men sedan förblir den stendöd.

Vi har haft en bra relation jag och den här trimmern. Den har varit lätt att använda. Har hållit mitt skägg snyggt och prydligt och jag har till och med med dess hjälp lyckats lära mig att hålla kanterna fixade så att skägget inte spridit sig över halva ansiktet helt omotiverat.

Men nu tycks alltså vår relation vara över och det är nu den stora frågan dyker upp.

Skall jag köpa en ny skäggtrimmer ?

Rent krasst borde jag låta bli och istället önska mig en när jag fyller år eftersom jag aldrig vet vad jag vill ha och det här är ju en perfekt sak att önska sig. Lagom dyr, lagom avancerat osv.

Å andra sidan är det nästan 2 månader dit vilket gör att jag kommer se ut som en galen varulv med fläcktyfus om jag inte rakar mig innan dess. Å andra sidan så funkar ju rakapparaten och det gör ju att jag kan få bort hår från alla ställen utan skägget. Alltså runt skägget går ju rakapparaten bra.

Nåja, det är inte världens största problem. Men det gör ju i varje fall att jag kan googla runt och titta efter olika flashiga trimmers en stund. I ärlighetens namn har jag redan gjort det :-)

God onsdag.

Den vanliga gamla visan...

Nej, jag har inte skrivit något den här veckan.

Jag är fullt medveten om det och det är faktiskt lite tråkigt.

Men som alla vet så fungerar man (jag) bäst när det är tusen bollar i luften och när jag har riktigt mycket att göra så hinner jag ta mig lite tid till att skriva här också.

Nu har jag på sin höjd en liten sketen pingisboll någonstans ett par kilometer upp som inte riskerar att trilla ned på ett tag. Detta innebär att jag inte ens kan ta mig samman och skriva något här.

Jag har iofs kontrolläst lite saker. Fört en mängd teoretiska diskussioner om hur saker borde fungera och varför man inte kan göra det så. Det är ju en del av jobbet, men absolut inget som hänger över mig som ett åskmoln och riskerar att brisera.

Nej. Det är alltså lugnt och då förmår jag mig inte att skriva något vettigt.

På tal om vettigt så stod det idag något i "den ANDRA skvallertidningen på nätet" om en av bönderna som ville utöka sin bondefamilj ytterligare.

Dock var det en bonde från en säsong för jätte längesedan och dels hade han redan skaffat en  bondebebis, vilket gör att det inte har så himla stort intresse. Så jag säger inget mer om det.

Dessutom är det sommar. Lugnt, varmt och jag längtar mer och mer efter semestern.

Så nu vet ni hur jag har det. Hur har ni det ?

God tisdag.

Jag bara måste....

Planen var ju att inte skriva något mer idag. Men......

Tittade just lite i "skvallertidningen på nätet"

Tydligen skall den förre påven Johannes Paulus II helgonförklaras.

Anledingar:

1: Han botade en kvinna från parkinson 2 månader efter sin död

2: Han brukade piska sig själv för att påminna sig om Jesus lidande.

Det känns ju som om katolicismen verkligen är en religion som hänger med i tiden. ELLER NOT!!!

God fredag.

Faran med att blanda och ge...

Nu är det snart helg igen. Den här veckan har dock känts lång. Kanske är det att semesterlängtan börjar bli allt starkare och att tempot sjunker rent generellt.

Nåja, en vecka till och så är även jag i mål och kan koppla av och bara ha det lugnt.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Jag tänkte såhär:

I början av veckan så skrev jag lite om hur kvinnor fungerar.

Idag skrev jag lite om ålder.

Hade jag nu varit typen som blandar friskt så hade dessa två ämnen ihop handlat om kvinnors ålder. Och som alla vet är detta något man absolut inte får beröra.

Vilken tur att jag höll tyst då så jag inte gjorde bort mig.

God fredag och god helg.

Om åldrar....

Det är spännande det där med ålder, hur det känns och hur det påverkar oss som människor.

Just nu har vi 3 barn hemma i väldigt olika åldrar.

11år - När jag var 11 år så kände jag mig ganska stor. Det hände mycket men man levde ändå i någon sorts skyddad bubbla. Det var en ganska härlig tid när jag spenderade mycket tid ute med kompisar och det hände helt enkelt mycket. Tog man sin cykel och gav sig ut så hittade man alltid någon man kunde umgås med och om inte annat så kunde man ju alltid plinga på hos någon kompis och samla ihop lite folk.

Ja, jag kan sakna att vara 11 år.

18år - Då var jag ju mer eller mindre vuxen. Körkort på gång, gymnasiet höll på att avslutas och en massa annat. Det var på sätt och vis en bra tid, även om den inte var lika spontan som tidigare. Mycket tid borde ha lagts på att få bättre betyg, men alltför lite tid spenderades faktiskt på det. Det fanns ju så mycket annat roligt att göra.

Jag kan saknar lite att vara 18 år. Inte jättemycket men vissa delar.

24 år - Då hade jag bott hemifrån i 2 år. Jobbade heltid och hade börjar vara mer vuxen och självständig. Det var jobb, jobb och lite mer jobb. Hänga hos kompisar en stund eller sitta hemma och se på TV. Kreativa lösningar för att slippa laga middag förekom ganska ofta också. Just denna ålder är egentligen inte så mycket att sakna. Det var bara ett steg på väg mot livet som det är nu.

Nä, 24 år saknar jag inte.

Och nu då, snart 41. Kort sammanfattat så är det inte så stor skillnad. Det är jobb, familj och en jäkla massa måsten.

Ändå kan jag känna mig både som 11, 18 och 24 igen beroende på situation. Ibland känner jag mig som min verkliga ålder och ibland känns det som om livet nästan är slut och kroppen känns som 80. Detta har jag dock lyckats relatera till en massa energi som omsatts i trädgårdsarbete med påföljd att det dyker upp massa gömda muskler som kan göra ont.

Nåja. Kort sammanfattat. Det spelar egentligen ingen roll var i livet man befinner sig. När man är liten tycker man de som är äldre är jättegamla. När man själv är en av de där äldre så känner man sig ganska likvärdig med de unga. Det är nog så att alla åldrar man upplevt finns där inne och plockas fram och man faller tillbaka till dem ibland.

Och den som säger något om gråa hår får stryk.

God fredag.

Nu är det slut på yttrandefriheten....

Läser precis i "skvallertidningen på nätet" att en 16-årig pojke blivit dömd till dagsböter för att ha publicerat ett skämt som ansågs rasistiskt mot somalier på Facebook.

Hur var det med yttrandefrihet och möjlighet att få skoja som man vill.

Jag vet inte om jag vågar skriva eller ens tänka vissa skämt längre. Jag kan ju faktiskt erkänna att inte alla mina historier är varken rumsrena eller håller sig ifrån viss form av rasism.

Det är dock alltid med glimten i ögat.

Nu nu får jag dock hjärntvätta bort alla vitsar som göms i huvudet på mig, för vem vet vad USA lyckas övervaka nu och i framtiden.

Om ni inte hör av mig på ett tag så kan det bero på att jag råkar tvätta bort fel delar av hjärnan och råkar glömma bort att jag har en blogg medan jag vilt springer omkring och skämtar om zig-nare och ne-rer....

I så fall får ni höra av er och be mig göra om min hjärntvätt.

God torsdag.

Vad är det som är huvudsaken ?

Godmorgon.

Efter gårdagens något kontroversiella inlägg där jag efter hemkomst fick en fråga om vad jag egentligen har för kvinnosyn så tänkte jag idag lämna den känsliga frågan om att kvinnor alltid anser sig ha rätt dit hän och ge mig in på något annat istället.

Innan jag gör det så måste jag dock bara hävda att det som skrevs igår inte har ett dugg med kvinnosyn att göra. Jag har ingenting emot kvinnor, jag anser inte att de måste stå fastkedjade vid spisen och föda barn och  tycker absolut inte att de är mindre värda. Det enda jag opponerar mig emot är den enerverande egenskapen att alltid vända allt till att det är vi män som är skulden till att ont.

Javisst, många krig är orsakade av män till exempel. Men ofta finns det en kvinna bakom männen som styr och ställer och får männen att bli så frustrerade att det enda som återstår är att kriga lite.

Nu är jag ute på tunn is och farligt vatten och det är bäst jag slutar att ens försöka ursäkta mig :-)

Nu till något helt annat.

Även idag sitter jag och tittar i "skvallertidningen på nätet".

Någon italiensk forskare hävdar bestämt att det snart kommer vara möjligt att transplantera hela huvuden. Man har tydligen lyckats ganska bra på djur och då borde man kunna återskapa samma på mänskliga varelser.

Det skulle dock vara väldigt dyrt. Uppåt 100 miljoner per huvud tydligen och dessutom betvivlar jag att tekniken är riktigt mogen ännu.

Men den kanske absolut viktigaste frågan är ju: Är det verkligen huvudet man transplanterar. är det inte resten av kroppen ?

Huvudet måste ju ändå anses vara själva människan och då borde det väl vara huvudet som är basen, även om det är mindre än resten av kroppen och faktiskt pratar vi om en kroppstransplantation istället.

Det är inte helt enkelt och jag hoppas i min enfald att de kommer på sätt att laga befintliga huvuden istället för att flytta runt dem mellan olika kroppar.

Å andra sidan så vore det ju smidigt att kunna skruva av huvudet lite snabbt och sätta på det på en läckrare kropp när man skall åka och bada till exempel och verkligen kunna gå och leka Baywatch på stranden medan den andra kroppen sitter hemma med ett professorshuvud och löser svåra matematiska ekvationer eller skriver en bok.

Jag tror jag släpper även detta och konstaterar att vi är på väg tillbaka till franska revolutionen då huvuden flög som limpskivor.

God torsdag.

Vill bara be om ursäkt....

om någon kvinna nu skulle känna sig trampad på, eller känna att:

"Det där stämmer ju inte alls"

i så fall ber jag så hemskt mycket om ursäkt för att jag fick dig att känna så.

Men faktum kvarstår.

Fråga vilken man som helst i din om givning.....

Det är faktiskt så du upplevs.

Men det är ju inte min sak att väcka tanken hos alla kvinnor så det kanske är bättre du får höra det från din egen man.

Till alla män:

Tag betäckning!!!

Vad är det med kvinnor ?

Igår hade jag en lite stund över och satt och slöläste i skvallertidningen på nätet. Där finns det en spalt där man man ställa frågor till någon form av expert eller psykolog eller vad hon nu är. Det kan ibland vara lite intressant att läsa om att det finns många människor som har både mycket värre och mycket konstigare problem än vad jag har så jag kastar ett öga där ibland och ser om det verkar finnas något intressant.

Ibland är väl i och för sig att ta i. Om det står en rubrik på startsidan som låter lite rolig så kan jag gå dit och titta, precis som jag kan göra med sexspalten där man aldrig upphör att förvånas heller.

Nåja.

Hur som helst. Igår sprang jag på en man som hade ett problem. Hans fru som i vanliga fall var en trevlig och sympatisk kvinna som fungerade som folk gör mest lade sig i semestertider till med en väldigt massa olater. Hon slutade helt att hjälpa till hemma och satt bara i en solstol och slappade. Enda gången hon behagade resa på sig var för att åka med sin syster, eller väninna eller vad det var på semester någonstans. Övrig tid så förväntade hon sig bara att bli uppassad.

Då tänkte jag lite att det här låter ju inte så kul för honom, men gratulerade honom ändå mentalt att hon bara betedde sig så under semestern. Det kunde ju faktiskt varit värre.

Nåja, svaret var hur som helst inte riktigt vad jag väntat mig.

I det stora hela så var det inte alls hon som var problemet utan han.

Jag vet inte vad det är med kvinnor i allmänhet men de verkar skydda varandra så till den milda grad att när de beter sig konstigt så är det alltid mannens fel som inte kommunicerar. Kommunicerar på fel sätt eller kommunicerar för mycket.

Att argumentera med en kvinna är lika bra att glömma. Det är troligare att man lyckas slå ihjäl en blåval med en tändsticksask än att man skulle råka få rätt i en sådan diskussion. Och när de dessutom inte bara är omöjliga att vinna emot utan dessutom stöttar varandra, oavsett hur situationen ser ut så är det ju verkligen hopplöst.

Påminn mig om att, om jag någon gång, skulle vilja prata med en psykolog eller terapeut inte välja en av kvinnlig kön för det skulle antagligen sluta med ett skutt ned från kaknästornet.

Ja, jag generaliserar lite. Men bara lite.

God onsdag.

Elefanter...

Jag har alltid haft en fascination för elefanter. Jag vet inte vad det beror på, det kanske kan vara att det är ett djur som alltid är tyngre än jag.

Men då skulle jag väl å andra sidan gilla flodhästar och noshörningar också. Inte så att jag tycker illa om dessa djur, men det är inte som elefanter.

Jag gillade redan som barn små skulpturer av elefanter både i trä och sten och har alltid haft en dröm om att någon skall lyckas klona fram en liten minielefant som jag skulle kunna ha som husdjur hemma. Jag inser att det antagligen inte alls gör sig speciellt bra på våra trägolv, men om den var lite lagom liten så kanske det skulle gå. Helst så  liten att jag orkade lyfta den för jag misstänker att de inte är riktigt skapta för att gå i trappor och det vore ju synd om den om den skulle tvingas tillbringa hela sitt liv på nedervåningen.

Pellefant, lilla blå och dumbo. Alla dessa har varit lite av favoriter genom åren.

För några år sedan fick jag testa på att rida på en elefant på riktigt för första gången. Jag är dock inte övertygad om att elefanten tyckte lika mycket om mig som jag om den för den envisades med att fräsa ur snabeln på mig hela tiden. Men det kanske är ett ömhetsbevis bland dessa djur. I varje fall försöker jag inbilla mig det.

Men drömmen är alltså en egen liten elefant. Kanske är det var jag egentligen borde ägna mitt liv åt. Flytta utomlands och öppna en elefantfarm.

Det närmaste jag kommer är elefanthud under hälarna, men det är inte så illa det heller.

God tisdag.

Alla dessa människor som kom och gick....

Jag har ett svagt minne om att tidigare ha skrivit något om detta tema.

Jag kan dock inte riktigt komma ihåg när och vad och varför så jag gör väl så att jag skriver och är det något ni känner att jag skrivit förut och tycker jag börjar bli tjatig så får ni helt enkelt ha överseende med det och strunta i det.

Alternativt så ge mig en liten pik om att nu börjar du bli gammal och gaggig. Det kan jag ta, jag är ju trots allt på döhalvan.

Nåja, tillbaka till rubriken och tanken.

Vårt liv består av relationer. En väldigt stor del av livet är andra människor och samspel med dem eller bara att de finns där och ställer till det. Ibland ställer de till bra saker och ibland ställer de till dåliga saker. Det är som det skall vara. Tänk vad trist om alla människor ständigt bara gjorde som man ville. Visst skulle det kunna vara skönt en stund men jag misstänker att det skulle bli lite tråkigt i längden.

Om man börjar titta tillbaka på sitt liv (jag vet att jag inte är SÅ gammal ännu) så finns det massa människor som kommit och gått. Ett fåtal finns kvar.

Det finns människor man valt att inte längre ha i sitt liv. Det finns människor som valt att inte längre ha mig i sina liv. Sedan finns det de som helt mot alla önskemål försvunnit för att aldrig kunna återvända men som ändå har en liten plats i hjärtat.

Självklart är det naturligt att folk försvinner. Jag vet inte hur många av mina barndomskompisar jag skulle ha något gemensamt med idag. Kanske några skulle vara jättetrevligt att möta på nytt, men eftersom de flesta i mina ögon antagligen är runt 15-års ålder fortfarande, när klasser började splittras och man slutade "leka" på samma sätt, så skulle det nog kännas rätt så konstigt att träffa dem på nytt.

Det finns människor som kliver in i ens liv och tar en med storm. Någon man känner att wow, det här var en kul människa som jag vill ha i mitt liv. Ofta mojnar dock den stormen ganska fort och man inser att det som verkade vara något annorlunda och kul faktiskt mest var precis som alla andra fast kanske med ett lite mer uttrycksfullt sätt.

En del människor blir kvar i minnet. Har för alltid en liten del där. Det spelar ingen roll om de försvinner eller dör, de har ändå en plats i hjärtat och man tänker på dem då och då. Med glädje och med sorg.

De flesta försvinner dock spårlust för att sällan dyka upp igen.

Då blir man förvånad när de helt plötsligt dyker upp i en dröm eller kanske även i verkligheten. Någon man inte alls räknat med att träffa är bara där igen. Oftast händer det nog i drömmar. Men då och då även i verkligheten.

Nåja. Det är väl detta som är livet. Det försvinner dagar och det försvinner människor och de kommer aldrig åter.

Nostalgiskt eller kallt konstaterande. Lite både och antar jag.

God måndag.