Jag har ett svagt minne om att tidigare ha skrivit något om detta tema.
Jag kan dock inte riktigt komma ihåg när och vad och varför så jag gör väl så att jag skriver och är det något ni känner att jag skrivit förut och tycker jag börjar bli tjatig så får ni helt enkelt ha överseende med det och strunta i det.
Alternativt så ge mig en liten pik om att nu börjar du bli gammal och gaggig. Det kan jag ta, jag är ju trots allt på döhalvan.
Nåja, tillbaka till rubriken och tanken.
Vårt liv består av relationer. En väldigt stor del av livet är andra människor och samspel med dem eller bara att de finns där och ställer till det. Ibland ställer de till bra saker och ibland ställer de till dåliga saker. Det är som det skall vara. Tänk vad trist om alla människor ständigt bara gjorde som man ville. Visst skulle det kunna vara skönt en stund men jag misstänker att det skulle bli lite tråkigt i längden.
Om man börjar titta tillbaka på sitt liv (jag vet att jag inte är SÅ gammal ännu) så finns det massa människor som kommit och gått. Ett fåtal finns kvar.
Det finns människor man valt att inte längre ha i sitt liv. Det finns människor som valt att inte längre ha mig i sina liv. Sedan finns det de som helt mot alla önskemål försvunnit för att aldrig kunna återvända men som ändå har en liten plats i hjärtat.
Självklart är det naturligt att folk försvinner. Jag vet inte hur många av mina barndomskompisar jag skulle ha något gemensamt med idag. Kanske några skulle vara jättetrevligt att möta på nytt, men eftersom de flesta i mina ögon antagligen är runt 15-års ålder fortfarande, när klasser började splittras och man slutade "leka" på samma sätt, så skulle det nog kännas rätt så konstigt att träffa dem på nytt.
Det finns människor som kliver in i ens liv och tar en med storm. Någon man känner att wow, det här var en kul människa som jag vill ha i mitt liv. Ofta mojnar dock den stormen ganska fort och man inser att det som verkade vara något annorlunda och kul faktiskt mest var precis som alla andra fast kanske med ett lite mer uttrycksfullt sätt.
En del människor blir kvar i minnet. Har för alltid en liten del där. Det spelar ingen roll om de försvinner eller dör, de har ändå en plats i hjärtat och man tänker på dem då och då. Med glädje och med sorg.
De flesta försvinner dock spårlust för att sällan dyka upp igen.
Då blir man förvånad när de helt plötsligt dyker upp i en dröm eller kanske även i verkligheten. Någon man inte alls räknat med att träffa är bara där igen. Oftast händer det nog i drömmar. Men då och då även i verkligheten.
Nåja. Det är väl detta som är livet. Det försvinner dagar och det försvinner människor och de kommer aldrig åter.
Nostalgiskt eller kallt konstaterande. Lite både och antar jag.
God måndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar