Återkomsten.

Efter att ha varit försvunnen för världen i flera dagar klev han så till slut in genom dörren som om ingenting hade hänt. Klev ur skorna som blev ståendes där de stod, hängde jackan över en stol och klev in i rummet.

- Jag är här nu sade han och tittade sig omkring.

Sådär en blogg med skor och jacka som åker av är inte det sämsta. Men bloggens återkomst, dess nya entré in i era liv är här.

En tisdag. Vilken tisdag som helst egentligen. Men ändå just denna tisdagen. Tisdagen när bloggen vaknade upp ur sin dvala. När den oanmäld kom på besök (Nåja, jag flaggade igår för att den skulle återkomma idag, men vi kan väl glömma det för en stund?).

Det är som sagt tisdag idag. Det här är en tisdag någonstans mitt i livet. Tror jag, det kan ju faktiskt vara i slutet av livet också beroende på vad som händer i framtiden. Det enda jag vet säkert är att det inte är i början av livet. Nåja, filosofiska vet jag inte om vi skall bli. Eller jo, varför inte. Jag känner mig faktiskt lite filosofisk. 

Några rader ur Marie Fredrikssons "efter stormen" snurrar i huvudet på mig. Jag känner mig lite trött nu, när sommarn är slut. Genom regn och sol har du hjälpt mig att hålla ut.

Lite så känns det. Lite vemodigt. Lite trist. Men samtidigt lite vackert.

Melankoli. Ett ord inte att förakta. Jag skrev om nostalgi härom dagen. I samma skala av ord som påverkar mig ligger just melankoli. Dock kan jag inte lära er det på teckenspråk då jag inte har en aning om hur man tecknar det. Men ett vackert ord med ett underliggande djup.

Kanske känner jag mig lite melankolisk idag. Kanske är idag slutet på en era. Kanske är idag början på något nytt. Första dagen i resten av mitt liv. Floskeltoppen är i antågande. Men så kan det kännas.

Men vem vet egentligen. Vem är jag att uttala mig om vad som kommer hända. Dagen är ännu i sin linda. Det jag vet säkert är att det väntar ett antal timmars slit med att försöka hinna med allt jag borde. Det skall säkert ätas middag på något sätt och det skall lyssnas på dottern som har sin första konsert med musikklassen.

Behöver jag säga att det sista är det jag ser fram mest emot.

Nu gick uttrycken från drömmande till reellt bara i en mening, eller i ett stycke. Borta är den lite tryckande känslan av oro och fram klev en verklighet. Jobba, äta.... Så är det. Sånt är livet. Tvära kast mellan verklighet och dröm. Mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Och där var vi tillbaka igen. Ni ser vad fort det går.

Jag önskar alla en annorlunda tisdag.