Denna dagen ett liv....

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.

Jag går mot döden vart jag går.

Ja, precis. Det är egentligen bara en fråga om inställning. Antingen kan man som i rubriken se varje dag som del av sitt liv, eller som sitt liv. Alternativt så väljer man att se varje dag som ett steg närmre slutet och evigheten, om det nu finns en sådan.

Halvfulla eller halvtomma glas. Snart slut, eller bara strax börjat.

Vad är egentligen bäst. Skall man vara positiv och försöka se allt från den ljusa sidan ? Tolka allt som att det är bra ? Gå fram genom livet med ett skratt och ett leende, lyckligt ovetande om att någon smyger upp bakom en med en lång kniv.

Alternativt skall man ifrågasätta folks motiv, skall man fundera en extra gång innan man litar på någon. Skall man alltid se sig om över axeln för att inte bli överraskad när kniven kommer vinande.

Det där är en balansgång. Om man lever helt enligt det positiva så skulle i varje fall jag uppfatta personen som naiv och lite äckligt positiv. Medan i det andra fallet så uppfattas man som butter, sur och en pessimist. Kanske är man bara realist, men så ser det inte ut för de som ser utifrån.

Det är inget lätt val. Skall man ens välja ? Skall man lita på sin instinkt eller skall man inför varje situation fatta beslutet att nu vill jag framstå som en glad skit, le lite extra och säga något positivt.

Jag vet inte. Det här är inget facit. Det är inte ens en rekommendation.

Historiskt har jag alltid varit realist, därför blivit sedd som butter och muttrande. Ibland har jag försökt ställa om mig, tona ned realismen och vara en glad, positiv människa som ser möjligheter istället för problem. Ser nya vägar in i omöjliga projekt. Försöka rädda det sjunkande skeppet till varje pris och bogsera in Titanic till kajen för att rätta stackars Jack och Rose.

Men så undrar jag. Är det värt det ? Kommer allt bli så mycket bättre ? Kommer jag sitta och skratta på hemmet och vara nöjd med att jag var positiv i mitt liv och att jag såg räddade Titanic. Det hade inte blivit någon film om jag gjort det. Om jag nu ens levat på den tiden.

Själva Titanic var bara en liknelse. Släpp det. Det blir för mycket. Skit i Titanic nu och fokusera på frågan. Eller egentligen. Strunta i frågan också.

Mitt tips för dagen. Välj själv. Var den du är och försök trivas med det så blir du antagligen en lyckligare människa. Men fråga för guds skull inte mig hur.

JAG ÄR EN BUTTERSMURF!

Ha en trevlig onsdag.