Om jag kunde vrida tillbaka tiden.

Jag minns när dottern var liten.

 Först när hon som nästan nyfödd låg och sov på min axel medan jag satt i min favoritfåtölj(som för övrigt avyttrades för att den var "tråkig") och slumrade till jag också.

Jag minns hur vi satt och stoppade färgglada ringar på en pinne i rätt ordning. Övade färger, räknade baklänges tillsammans med Micron medan vällingen blev varm.

Jag minns de första stegen, mutad med Ahlgrens bilar. Det första riktiga ordet, Nyckelpiga. Och massa andra saker.

Jag är osäker på om jag skulle orka leva igenom småbarnstiden en gång till. Men när man sitter och väntar, med middagen klar, på en dotter som dragit till en kompis som man inte har något nummer till, inte vet vilken buss hon förväntas komma med och egentligen inte vet någonting alls, mer än att hon borde varit hemma för en stundsedan - Då längtar jag tillbaka.

Jag vet att tiden går framåt.

Jag vet att jag inte skall begränsa mitt barn utan bara ge henne möjligheter att utvecklas och växa.

Men....

Det kan vara svårt att leva efter när man sitter där och väntar. Och det här är säkert bara början. Värre lär det blir.

Puh.

God tisdag.