Flyktiga tankar.

Igår satt jag och bläddrade i ett gammalt nummer av Illustrerad Vetenskap.

Nåja, gammalt och gammalt. Men det var inte purfärskt och hade säkert några månader minst bakom sig. Nåja, det spelar egentligen ingen roll.

Men då läste jag att människan är den enda varelse som kan låta tankarna vandra iväg av sig själva och drömma sig bort mitt i något annat.

En trevlig egenskap kan tyckas. Man kan sitta och drömma och slippa fundera på just det som rör sig omkring en just nu. Till exempel kan tankarna vandra till sommaren. När man ligger på bryggan och samlar sol, väntar på att kroppen skall bli så varm så man känner att man bara måste hoppa ned i vattnet och svalka av sig.

Kanske drömmer man sig bort till en höstkväll framför en öppen spis med en litet glas med något gott i handen och något bra på TV.

Kanske vandrar drömmarna till något mindre trevligt också. Det finns ju tillkortakommanden som man ångrar i efterhand men som vill ta sig fram i tankarna när man minst anar det.

Kanske vandrar tankarna så långt bakåt som till barndomen, eller ungdomsåren och man minns, som alltid, mest de roliga saker som hände. Det som inte är lika kul har man för det mesta förkastat utan man kanske minns en pingismatch i källaren hemma hos en kompis. Eller hur vi åkte snowracer och hoppade över mänskliga hinder. Kanske hur vi lekte röda/vita rosen. Eller spelade långboll en vårkväll då solen sken och sommaren låg framför oss.

Det är mycket saker som kan dyka upp när man bara sitter och drömmer sig bort och låter tankarna vandra. Det är ju en fantastisk egenskap.

MEN.

Tydligen blir man olycklig av detta har man kommit fram till. Att sitta och låta tankarna vandra gör människor olyckligare än att bara leva i nuet.

Är det därför man så sällan ser djur gråta ? Är det därför hundar inte behöver Prozac ?

Är det därför älgarna står ut med att stå i skogen hela långa vintern. För att de inte ens kan fantisera om den kommande, eller svunna sommaren utan bara står där och tuggar på en tallkvist och lever i nuet ?

Aporna är nöjda är de hittar en loppa i pälsen på en kompis.

Själv måste jag analysera vad som hände, varför det hände, när det händer och hur det kunde hända. Samtidigt som jag drömmer mig bort någon helt annanstans.

Är det konstigt att man längtar bort någongång under de förutsättningarna ?

Men trots allt. Lycklig, eller olycklig. Så gillar jag att dagdrömma och låta tankarna vandra.

God måndag,