Barndomsböcker.

Det låg ett ägg på vägen.
Det kom en pojke på vägen.
Pojken stannade....

Så började en av mina favoritböcker från barndomen. "Flaxa med vingarna" En underbar bok om en krokodil som föds i ett fågelbo.

Det finns vissa favoriter på bokfronten som gjorde att jag fastnade i läsandet och i böcker och detta är en av dem. En annan favorit är "Hus är gott, sade Oskar"

En pojke som inte tycker om godis och mat, utan gärna äter brädor, skruvar, makadam och annat byggmaterial.

När man är barn funderar man inte så mycket utan bara konstaterar att: Det var en konstig prick som äter sådana saker. Men verkligheten i det hela, eller vad som kan fungera med en mänsklig mage funderade jag ganska lite över.

En annan, antagligen min första, favorit var Lillgubben Patrik. En liten gubbe bodde i ett apelsinträd i en lund med fler apelsinträd.

Men så kom de stora maskinerna och skulle bygga Disneyland. Det var alltså en ganska gammal bok. Men det ordnade sig till slut och han fick ett nytt träd någonstans med hjälp av Musse och Långben om jag inte minns fel.

Min första riktiga läsupplevelse var när jag fick Ronja Rövardotter. Den var precis nysläppt och jag bör alltså ha varit runt 9 år. Jag minns att jag fick den och sträckläste den. Hur fantastiskt var det inte med rövar, vildvittror, grådvärgar och massa andra saker som eggade fantasin.

Det är sällan man får den där känslan av en ny bok längre. Antagligen är det de kickarna jag jagar varje gång jag slår upp en ny bok och känner att här ligger en resa framför mig. En ny värld. Nya människor och karaktärer.

Men ofta blir jag besviken, eller i varje fall inte så uppfylld som jag skulle önska.

Det är klart. Ibland hittar man de där verkliga guldkornen. Oftast är det när man inte är beredd på det utan bara får tag på en bok och börjar läsa.

Ibland önskar jag att jag själv kunde skriva en  bok som berör sådär. Kanske inte alla, men om jag någongång i mitt liv lyckas skriva en bok som gör, i varje fall, någon människa sådär berörd så kan jag känna mig nöjd.

Tills vidare fortsätter jag att skriva små korta reflektioner här. Men det är klart. Slår man samman samtliga mina bloggar så har jag snart skrivit en hel bok, i varje fall i antalet tecken. Så jag kanske borde sluta att uttrycka mig här och skriva en del av ett kapitel varje dag istället.

Det är ju inte svårare än att kombinera dessa 29 tecken på rätt sätt. Och det borde ju rimligtvis inte vara så svårt.

God fredag.