Att aldrig höra till...

Det finns vissa människor som aldrig riktigt hör till. Som alltid känner ett utanförskap oavsett i vilken situation de hamnar.

Som aldrig riktigt passar in i normen av hur man bör vara och beter sig helt rätt.

Det finns människor som alltid betraktas som lite avvikande. Oavsett hur rätt de beter sig och hur riktiga saker de än säger.

Undrar hur det kommer sig och vad det beror på ?

Är det bara en känsla av att alltid vara lite för sent ute, lite för annorlunda eller lite konstig som gör att dessa personer blir sådana ? Eller är de faktiskt lite annorlunda?

Jag vet inte. Vet ni ?

Ibland känner jag mig precis såhär. Som att varje tillfälle är lite fel tillfälle. Som att varje sammanhang passar ungefär lika bra som ett par skor som är en kvarts storlek för små. Som att det aldrig finns en grupp av tillhörighet som jag kan identifiera mig i till hundra procent.

Hittar jag någon eller något sammanhang där jag verkligen känner mig hemma så försvinner detta snart på ett eller annat sätt och jag är tillbaka i ett tillstånd av att nästan vara där. Nästan hemma, nästan borta, nästan uppskattad, nästan en riktig människa.

Konstigt egentligen att man alltid kan vara så nära utan att riktigt komma fram. Som om 100metersloppet tar slut en centimeter för tidigt. Eller att den sista tuggan på tallriken aldrig blir uppäten.

Sådär känner jag mig ibland. Det är nog därför jag alltid ser till att skrapa tallriken ren.

God måndag.