Nu är det ingen ny sak egentligen. Utan en sak som ganska länge varit irriterande och ställt till det för mig. Det är bara det att jag blev påmind om det igår igen.
Det är dessutom inte alls så spännande som det låter.
Nu tänker ni att det är något stort avslöjande på gång. Hemliga drömmar som inte blir av, spännande möten som gled förbi just för att jag råkade passera rätt ställe vid fel tillfälle.
Det hade ju varit lite spännande att kunna delge er sådana saker, men tyvärr har jag inget sådant på lager och även om jag hade det skulle jag av respekt för mig själv inte publicera det i en blogg som alla läser.
Nåja, jag har det inte ens. Mitt liv är tämligen normalt och det händer inte så väldigt ofta att jag får reda på att jag är oäkta son till en nyss avliden oljeshejk som testamenterat en förmögenhet till mig. Nejdå, vill ni läsa sådant föreslår jag istället en roman från närmsta kiosk.
Vad jag pratar om nu är min oförmåga att läsa noter i en tonart och sjunga i en annan.
Jag satt igår på körövningen och försökte hänga med i ett stycke som var sänkt en hel ton. Det slutade med att jag satt och kisade och försökte mentalt flytta ned alla noter en position i notbladet för att få till det kopplingsmässigt mellan hjärnan och rösten.
Det är konstigt egentligen för om jag ser ett notblad så kan jag inte per definition sjunga rätt med en gång. Okej att jag vet ungefär vad jag skall hamna, men det kan bli lite fel. Men om jag alltså får ett felaktigt notblad så kan jag omöjligt sjunga rätt. Inte utan att försöka mentalt flytta noterna, alternativt försöka lära mig det utantill så jag slipper titta.
Det där med latin ställer dock till det lite med utantillärandet.
Nej, det är inte absolut gehör, det är någon form av hybrid av gehör och jävulskap. Det kan jag ge mig sjutton på.
Roligare än så här blev det inte just nu.
God tisdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar