Jag kom som ett yrväder, med rimfrost i skägget och en mobiltelefon i innerfickan.
Jag var kallad tillbaka till jobbet för att reda ordning i diverse försäljningar.
Nej, Strindberg har inte varit inblandad i mitt möte men han lever för alltid i mitt frostiga nordiska hjärta och påverkar såklart det jag häver ur mig. Medvetet eller omedvetet.
Vart jag egentligen vill komma är att det är förbaskat kallt idag. Jag brukar sällan frysa, men efter att ha suttit i ett kylslaget konferensrum i 3.5 timme och sedan kommit ut i kylan så känns det verkligen som att den här vintern gärna får ta slut snart.
Nu är jag tillbaka som vanligt och jag har ju lovat att kompensera min sena ankomst med ett extra intressant blogginlägg.
Jag skulle vilja påstå att början på detta lovar gott, men sedan tappar det lite i intensitet och nu har jag kommit till en punkt som blir en slags vägval. Antingen avslutar jag med flaggan på halv stång eller så sätter jag till lite kraft och drar upp flaggan och ger er något mer att njuta av.
Jag struntar i att bestämma mig. Jag gör som vanligt och bara konstaterar att det blir ändå som det blir. Ibland kan jag vara otroligt inspirerande, men ibland så vill det sig inte riktigt.
Igår läste jag om att folk blir deprimerade av att läsa på Facebook. Det är spännande tycker jag. Är det värre att läsa om att någon är lycklig på facebook än att se en glad människa i en korridor på jobbet.
Är det värre att se en bild tagen på en paradisstrand bara för att jag vet att det är någon jag känner som varit där än att se en liknande bild i en annons för resor i en kvällstidning ?
För mig är det nog snarare tvärtom.
Jag kan tycka att det är trevligt att någon annan har det bra. Trivs med sitt liv och har en härlig semester. Visst kan jag längta till samma paradisstrand, men inte så att jag blir deprimerad och missunnar någon annan att åka dit.
Det är väl kanske en del av den svenska mentaliteten att alla måste ha det lika bra och att om grannen åker bort måste jag minsann också göra det.
Nu fungerar det ju inte riktigt så i verkligheten. En gång är det grannen, en gång är det jag och jag kanske inte ens VILL göra samma sak som alla andra.
Nej, jag ger inte mycket för den där undersökningen och jag hoppas folk är klokare än vad den antyder. Även om jag tvivlar ibland.
Med det sagt kan jag konstatera att i denna kylan så längtar jag efter lite värme, oavsett om någon annan får det eller inte. Men mitt rimfrostskägg klär mig inte. Det gör å andra sidan inte badbyxor heller, så jag borde kanske sadla om och bli astronaut. Jag vore otroligt läcker i rymddräkt.
God torsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar