Fundering och sång.

Igår satt jag och tittade lite på TV i min ensamhet. Fastnade för Indiana Jones och någonting om kristallskalle. Den var verkligen usel. Jag har något svagt minne av att jag sett den tidigare, men den hade inte gett något bestående intryck så därför var det lite tidsfördriv att se den igen.

Hur som helst så var den riktigt dålig. Rymdvarelser, eller i varje fall varelser från en annan dimension med kristallskelett och annat.

Nåja, de vanliga slagsmålsscenerna fanns förstås där och piskan och underfundiga kommentarer.

Men det var inte det jag funderar på. Jag kan i och för sig fundera på hur man kan nedlåta sig att göra en så dålig uppföljare till de tidigare så bra filmerna, men det släpper jag just nu.

När den var slut så zappade jag runt en stund och hamnade på tvåan och Så som i himlen. Denna fantastiska film. Och då förstår jag varför jag själv sjunger i kör.

Men det är just kring detta jag har lite funderingar. Jag punktar ned dem här så kan den som känner sig manad svara.

* Varför har vi aldrig några intriger och slagsmål i vår kör ?

* Varför har vi inte en solist som Helene Sjöholm ?

* Varför kan vi inte låta så fantastiskt som de gör på TV ?

* Varför ställer jag så dumma frågor ?

Det är ju bara film och det är på låtsas. Men den är bra och den visar verkligen vad sång kan göra med människor.

Så om jag någon gång börjar tvivla när det tragglas och vissa tanter gnäller och inte vill släppa sina noter för allt smör i småland så kan jag bara titta på den här filmen.

Inse vad sången betyder och att problemen jag ser kanske ändå är ganska små. Därmed inte sagt att jag inte kommer fortsätta att störa mig på dem och komma med spydiga kommentarer. Men gjorde jag inte det skulle det inte vara jag.

God fredag.