En dag...

En dag. En vanlig måndag, någonstans i november och mitt i livet. Solen ser ut att hålla sig framme idag. Utanför fönstret står träden stilla, nu har samtliga blad fallit till marken. Mälarens vatten krusas lite lätt men det är fridfullt och en oroligt vacker utsikt. På avstånd hörs sorlet från Essingeleden. Bilar med människor på väg. Till jobbet, till flyget, kanske hem efter en natts arbete.

En vanligt dag, men ändå inte vanlig.

Igår tog det slut. Ett 99 årigt liv tog slut. Barnens gammelmormor, hustruns mormor och en för mig väldigt viktig person lämnade oss.

Ett sista andetag från en människa som tillfört så mycket glädje och plötsligt är hon bara borta. Det är overkligt.

Alltid så positiv. Alltid så glad fast kroppen inte var mycket med och var bra sliten på slutet.

Vi kommer sakna henne något oerhört.




Samtidigt känns det som att skall man dö så kan man inte göra det på mycket bättre sätt. Först lever man ett långt liv. Säkert inte alltid underbart och lyckligt, men ändå alltid med en positiv utstrålning. Hela vägen fram till sista veckan var hon med och det är inte mer än knappt två månader sedan hon festade fram till midnatt på min 40-årsfest.

Sedan gick det fort och efter en vecka på sjukhus orkade igår kroppen inte längre utan hon somnade. Hon sov redan och nu sover hon för evigt. Eller vad man nu gör när man lämnar detta livet.

Jag kommer minnas henne med glädje. Jag kommer alltid att le när jag tänker på hur hon som 87 åring ville lura med mig ut i blåbärsriset. En glimt i ögat. Positiv, glad. På landet, sittandes på altanen och rensade jordgubbar. Där tänker jag mig henne. Eller sittande på samma altan med en bok och ibland titta ut över havet. Där var hon lycklig.

Jag kommer minnas alla gånger vi hälsade på och hon alltid envisades med att vilja bjuda på någonting. Helst ville hon nog laga stora middagar (även om hon på slutet inte orkade det) Men alltid skulle något fram.

Många minnen, många fantastiska stunder som nu aldrig kommer tillbaka. Det är tur att man har dessa minnen. För de kommer alltid finnas kvar.

Så i stor saknad så är jag ändå glad och tacksam över att fått lära känna henne.

Och om man kan läsa bloggar i himlen, vilket jag absolut tror att man kan så skickar jag ett litet meddelande.

Emmy, ta det nu lugnt med ärkeänglarna, de orkar inte med för mycket. Saknar dig.