En var sin egen terapeut.

Jag kan inte låta bli att återvända till detta med terapi, psykologer och olika typer av folk som erbjuder sig att för en gigantisk summa pengar låta folk prata för att sedan analysera varför de tänker som de gör och försöka få dem att tänka annorlunda.

Men vad är det som är annorlunda egentligen ?

Vem är det som har rätt sätt att tänka ?

Är det personen som går hos psykologen som, genom erfarenhet och kunskap om sig själv egentligen tänker rätt från början, men har en bild av sig själv som något annat och genom att påverka sina tankar vill försöka förändra sitt tankesätt?

Är det psykologen som vet hur man borde tänka för att uppnå saker som man kanske egentligen inte är ämnad för men ändå i vår tid av ständig karriärshets vill försöka bli ?

Är det någon anhörig till den som går till psykologen som tycker att personen i fråga har förändrats på ett sätt som han/hon inte uppskattar till fullo men som i själva verket kanske handlar om personlig utveckling och att faktiskt ha upptäckt att man tänkt fel innan ?

Det finns så mycket frågor gällande de här bitarna. Det är kanske därför jag är lite skeptiskt inställd.

Nu vet jag att man inte skall fördöma saker man inte provat. Men tanken på att bli omstöpt och komma på nya tankar och riktningar som jag kanske egentligen inte alls är intresserad av som den person jag är idag skrämmer mig lite.

Jag är inte en förändringsbenägen människa. Rent krasst skulle man nog kunna säga att jag är stockkonservativ och har mitt sätt att leva fungerat fram till nu så borde det ju fungera även i framtiden.

Vem är det som säger att man måste vara glad och positiv jämt ?

Varför skall man inte kunna må lite dåligt utan att springa iväg och prata av sig ?

Jag vet inte. Jag tror att även detta är en idé om att vi alltid måste vara både lyckliga och lyckade.

Jag fortsätter nog att vara lite smådepraverad. Halvtrivas och vara lite smågnällig. För det är liksom sådan jag är och jag har lärt känna den här personen under 40 år och även om jag naturligtvis inte alltid trivs med personen och personligheten som sådan så är jag mer orolig för vad som skulle hända om jag försökte anpassa den personen till att bli någon annan. Eller ta fram delar som jag gömt långt inne för att slippa ha med att göra.

Ser ni. Nu har jag analyserat mig själv och blivit min egen terapeut. Jag vet inte om det gick så bra, men jag gjorde i varje fall ett försök och kan därför kalla mig själv både hjälpsökande och terapeut i ett och samma andetag.

Det gäller att rationalisera lite :-)

Och med detta, ganska djupa, inlägg ber jag att få önska en god fredag.