Ja. Precis så är det.
Livet tyckt gå i perioder. Vissa är man en riktig handy-man som snickrar, fixar och trixar. Andra perioder är man faktiskt precis tvärtom. Den som slår sönder saker. Trampar på saker, ramlar eller helt enkelt bara beter sig på ett klumpigt sätt.
Jag vill inte påstå att jag är inne i någon väldigt destruktiv fas just nu. Inte väldigt. Men lite saker tenderar att tappas, göras sönder och sådär.
Inte är det jättemycket. Men det har förekommit vissa saker som får mig att börja undra om jag är på väg in i en period när jag kommer att bli mer destruktiv, eller om det helt enkelt bara är en olycklig slump.
Det började i helgen när vi var på landet och jag precis innan utröstningsprocessen i idol skulle gå ut i vedboden och plocka in lite mer ved. Det gick bra tills korgen var nästan full. Då gled min ring av och ned mellan golvplankorna i vedboden. Jag kände att den gled, jag hörde att den föll och jag hörde dessutom att den rullade till lite och föll ned mellan plankorna. Detta är våndan av att kombinera att skötsamt leverne med att vara kall om fingrarna. Nåja, jag bar in veden och gick ut igen och började lokalisera ringen. Efter lite letande. Olika varianter av försök till uppfiskning så kom fick jag tag på den igen och kom in precis lagom till att idol var slut och Sara hade åkt ut.
Resten av helgen höll jag mig från större missöden. Men så började veckan och jag lyckades med konststycket att dra titta på mitt skärp och konstatera att det var VÄLDIGT, väldigt nära till att gå av precis kring det hålet som jag använder hela tiden. Jaha. Ett annat hål fick användas och jag gick och smög fram i korridorerna resten av dagen för att inte göra några hastiga rörelser. Så nära var det alltså att det skulle smälla till och jag tappa byxorna.
Nu målar jag kanske f-n på väggen för det enda som hänt är antagligen att skärpet hängt lite osnyggt och inte fungerat. Byxorna hade säkert stannat kvar även om jag fått rycka lite mer i dem. Men jag vågade inte chansa. På hemvägen åkte jag och köpte ett nytt skärp. Så nu klarar jag mig ett tag igen innan det slits sönder.
Värre än såhär har det väl egentligen inte varit. Men jag känner att det absolut kan vara början på något värre. Eller också var det bara slumpmässiga saker som inte alls behöver leda till någonting.
Men om någon tänkt be mig att bära omkring en kristallvas så är ett hett tips att - GÖR DET INTE!!!
God onsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar