En elegi över den döende sommaren.

Ja, precis det känns det som om det är dags för.

Efter att ha haft en blåsig, men ganska varm och trivsam helg då vi tillbringade en hel del tid både med att promenera och bada i havet (19grader varmt) så vaknade jag i morse till hösten.

Jag har ingenting emot höst.

Gula och röda löv som yr omkring.

Regnet som tränger sig in i varje glipa och gör att man bli blöt in på bara kroppen.

Vinden som får både regnen och löven att piska i ansiktet.

Droppen från trasiga hängrännor.

Jag älskar faktiskt hösten.

Den här sommaren har dessutom varit fantastisk. Fram till i lördags har det som sagt varit mer eller mindre högsommarvärme varje dag. Vattnet har hållit sig varmt och det har inte funnits mycket att klaga på.

Men nu känns det som om den är slut på riktigt. Det kan vara ett tillfälligt bakslag och kan hända vänder det igen. Att jag kommer ligga och bada i 20 minuter i havet igen finner jag dock otroligt. Men man vet aldrig och skall aldrig säga aldrig. Men det känns avlägset en dag som denna när man till och med inne, bakom tjocka fönster och tak hör regnet smattra.

Så ett långsamt farväl till en underbar sommar och ett lite snabbare välkommen till hösten, kostar jag på mig idag. Och om jag får önska någonting så är det att hösten gör liksom julen - stannar fram till påsk för att sedan ersättas direkt av våren.

Jag är inte ett dugg sugen på vinter i år heller nämligen.

För att göra lite mer måndag av det hela har jag ont i benen efter gårdagens promenad och dessutom var det mycket bilar ute i trafiken.

God måndag.